Gjeld og stigma får tvangsreturnerte til å migrere på ny


Author:

Author ImageMaja Janmyr

En ny studie finner att de flesta som tvångsreturneras till Afghanistan lämnar landet på nytt. Många tar än en gång sikte på det land som de redan tvångsreturnerats ifrån, endast ett fåtal väljer nya destinationer.

Norges tvångsreturer till Afghanistan har varit i fokus de senaste månaderna, och afghanska myndigheter har nyligen gått ut med hotet om att stoppa alla tvångsreturer till landet och en önskan om att förhandla fram ett nytt returavtal. Även om det är utom tvivel att de som tvångsreturneras till landet går en svår framtid till möte, är en av de största svårigheterna när det gäller tvångsreturer just bristen på kunskap om vad som händer efter en tvångsretur. Hur ser livet ut för de 438 individer som Politiets Utlendingsenhet tvångsreturnerade i 2014? Här vet vi väldigt lite.

I förra veckan nådde mediebevakningen av Norges tvångsreturer till Afghanistan en internationell nivå när brittiska The Guardian publicerade en kritisk artikel på detta tema. Liksom Norge har Storbritannien länge returnerat flitigt till Afghanistan, men till skillnad från Norge har brittiska forskare tagit sig an den svåra uppgiften att studera vad som faktiskt händer med dem som tvångsreturneras till Afghanistan från Storbritannien.

Liza Schuster och Nassim Majidi har utfört en av de få studier som finns på temat, och de drar slutsatsen att anpassning, integration eller reintegration till följd av tvångsretur är antingen oerhört svårt eller kanske rent av omöjligt i Afghanistan. Det är helt uppenbart att remigration för dessa människor är mer norm än undantag. I tillägg till de ursprungliga flyktgrunderna, identifieras ytterliggare tre starka skäl till att de tvångsreturnerade får det svårt att stanna kvar i Afghanistan:

1) Omöjligt att betala tillbaka de skulder som man ådragit sig i samband med migrationen. Att lämna Afghanistan och ta sig till Europa kostar pengar. Många familjer lånar därför stora belopp eller säljer sin egendom för att kunna bekosta att åtminstone någon i släkten ska kunna åka. Detta ses som en  framtida försäkring – om en släkting lyckas ta sig till Europa kommer denna att kunna betala tillbaka skulden och dessutom försörja familjen i Afghanistan. En familjekris uppstår därmed när någon blir tvångsreturnerad till Afghanistan innan denna skuld har återbetalats. Det mest uppenbara sättet att lösa denna kris är därför att återigen migrera och därmed få en andra chans till bättre ekonomiska förutsättningar.

2) Transnationala och lokala nätverk. Många av de som tvångsreturnerades från Storbritannien till Afghanistan har lämnat Afghanistan vid en väldigt tidig ålder och vuxit upp i andra länder, exempelvis Pakistan eller Iran. För dessa individer är Afghanistan inte ”hemma”. Det är därför osannolikt att individen väljer att stanna kvar i Afghanistan efter tvångsreturen. Det är istället mer troligt att individen återigen migrerar. Syftet med detta är då ofta att återkoppla med ett redan existerande nätverk i utlandet, kanske i Europa.

3) Skam och stigma. Schuster och Majidi intervjuade många som hade remigrerat från Afghanistan till följd av vad de upplevde som en ovilja bland familj och samhälle, i Afghanistan, att förstå de svårigheter som de hade utsatts för både under flykten till Europa och de svårigheter de stod inför vid retur. För många var det därför omöjligt att förklara europeisk byråkrati, och hur det kom sig att just de tvångsreturnerats utan att de begått något brott. De upplevde att familj och samhälle i Afghanistan stigmatiserade de individer som utmanar deras syn på europeiska stater som ”lands of opportunities”, och valde därför att tro att endast de som är lata, ointelligenta och otursamma tvångsreturneras. Denna stigma och skammen över att ha misslyckats när andra har lyckats (och skickar pengar hem) gör att många väljer att ge sig iväg igen.

Hela 80 procent av de som intervjuades i studien lämnade Afghanistan inom två år efter det att de blivit tvångsreturnerade. Två år är ungefär den tid som behövs för att skrapa ihop lite pengar till en ny flykt. Resterande 20 procent planerade att lämna landet. De flesta hade som mål att återvända till landet varifrån de tidigare hade tvångsreturnerats, endast ett fåtal hade valt nya destinationer.

2 thoughts on “Gjeld og stigma får tvangsreturnerte til å migrere på ny

  1. Author ImageJan Johansen

    Viser bare hvilken latterlig parodi europeisk asyl og flyktningepolitikk har utviklet seg til Handler nå lite om å hjelpe folk på flukt til trygt opphold. Men handler mest om å hjelpe de mest aggressive fra befolkningseksploderende land til et rikere materielt liv.

    Når Afrikas befolkning nå øker fra under 1 milliard til over 4 milliarder i vårt århundre, så står Europa ovenfor 2 valg:

    A. Enten bli folkevandret ihjel inntil vår sivilisasjon bryter sammen, eller B. Slutte å integrere ikke-vestlige asylsøkere, men istedenfor putte alle disse i FN-finansierte piggtrådleire der de får trygt opphold, men null tilgang til andre materielle goder enn de hadde i hjemlandet.

    Reply
  2. Author ImageJan Johansen

    Det er da ikke et asyllands ansvar at asylsøkere skal kunne kanalisere penger tilbake til opprinnelseslandet. Skal man søke asyl så er det fordi man har et akutt behov for beskyttelse – ikke at man skal forsørge familien i hjemlandet.

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *